IL-23-hämmare Tildrakizumab förbättrar vårdkontinuiteten för Medicare-patienter med psoriasis
Verkliga insikter om behandlingspersistens för Medicare-patienter med plackpsoriasis
Under Winter Clinical Miami 2026-mötet som hölls i Aventura, Florida, presenterades en betydande retrospektiv kohortstudie som fokuserade på behandlingspersistens och kontinuitet i vården bland Medicare-berättigade som diagnostiserats med plackpsoriasis och som får systemiska terapier (Källa: Armstrong A, et al., Winter Clinical Miami 2026). Denna undersökning, ledd av Armstrong et al., analyserade verkliga data för att avslöja mönster av behandlingsavbrott och persistens bland olika terapeutiska medel, med särskilt fokus på tildrakizumab.
Bakgrund om psoriasis och behandlingsutveckling
Psoriasis är ett kroniskt autoimmunt tillstånd som påverkar ungefär 3% av vuxna i USA, med prevalensgrader som stiger till nästan 4% bland individer som är 70 år och äldre (Källa: Iskandar IYK, et al., Global Psoriasis Atlas). Under de senaste två decennierna har hanteringsstrategier för detta tillstånd genomgått en enorm transformation, främst på grund av introduktionen av målstyrda biologiska terapier.
Tildrakizumab, en interleukin-23 (IL-23) p19-hämmare, fick sitt godkännande 2018 för behandling av måttlig till svår plackpsoriasis. Kliniska prövningar har visat att det erbjuder både betydande effektivitet och en gynnsam säkerhetsprofil. Det har dock funnits en märkbar brist på jämförande verkliga bevis, särskilt när det gäller äldre patienter som är inskrivna i Medicare.
Studie Metodik och Patientdemografi
För att överbrygga denna kunskapslucka genomförde forskarna en longitudinell analys med hjälp av kravbaserade data från den nationellt representativa Komodo Research Database som sträcker sig från 1 april 2018 till 30 juni 2025. Berättigade deltagare inkluderade vuxna som var 18 år och äldre, som var inskrivna i Medicare, hade minst två diagnoser av psoriasis och hade lämnat in minst två krav för systemisk psoriasisbehandling.
Studien krävde att patienter skulle upprätthålla kontinuerlig registrering i minst sex månader före och tre månader efter påbörjandet av behandlingen. Totalt identifierade analysen 16 968 Medicare-patienter som påbörjade behandling med en av följande klasser:
- Tildrakizumab (n = 1 162)
- Andra IL-23-hämmare, såsom isankizumab och guselkumab (n = 3 388)
- IL-12/23-hämmare, inklusive ustekinumab och biosimilarer (n = 979)
- IL-17-hämmare (n = 1 876)
- Tumörnekrosfaktor (TNF) hämmare (n = 4 415)
- Apremilast (n = 5 148)
Det är värt att notera att patienter som påbörjade behandling med tildrakizumab var äldre, med en genomsnittlig ålder på 71,6 år, jämfört med 64,9 till 66,9 år i de andra behandlingskohorterna. Ungefär hälften av patienterna i alla grupper var kvinnor, och de flesta var inskrivna i Medicare Advantage-planer. Den grundläggande komorbiditetsbördan, mätt med Charlson Comorbidity Index (CCI), var konsekvent över grupperna, med ett genomsnitt på cirka 1,2 till 1,3.
Vidare hade över 85% av patienterna tidigare exponering för topiska kortikosteroider, vilket belyser deras behandlingshistorik. Den primära fokusen för studien var att bedöma behandlingspersistens och tiden till behandlingsavbrott (TTD), med hjälp av Kaplan-Meier-analyser för utvärdering.
Nyckelfynd om hållbarhet
Resultaten visade att tildrakizumab uppvisade de högsta nivåerna av behandlingspersistens vid alla observerade tidpunkter. Vid 12-månadersmärket förblev 68,6% av patienterna på tildrakizumab, medan persistensgraderna för andra terapier var följande:
- Andra IL-23-hämmare: 59,7%
- IL-12/23-hämmare: 57,5%
- IL-17-hämmare: 42,3%
- TNF-hämmare: 41,5%
- Apremilast: 35,6%
Persistensgraderna vid 24 månader visade en minskning men förblev på 53,4% för tildrakizumab, i kontrast till andra terapier, som varierade från 21,5% för apremilast till 44,9% för andra IL-23-hämmare. Den median TTD illustrerade ytterligare skillnaderna i behandlingshållbarhet, där patienter som fick tildrakizumab upplevde en median TTD på 29,0 månader (95% CI, 24,0–35,2). Denna var betydligt längre än för andra IL-23-hämmare, som hade en median TTD på 18,5 månader (95% CI, 17,2–20,3), och IL-12/23-hämmare vid 16,8 månader (95% CI, 14,4–18,6).
Kortare median TTD registrerades för IL-17-hämmare (9,2 månader), TNF-hämmare (8,9 månader) och apremilast (7,2 månader). Sammanfattningsvis varierade avbrottsfrekvenserna, från 39,2% i tildrakizumab-kohorten till över 70% i både IL-17- och TNF-hämmargrupperna under uppföljningsperioden.
Slutsats
Även om författarna erkände vissa begränsningar, såsom potentiell felklassificering av diagnoser, utmaningar med att bekräfta medicineringsefterlevnad och beroende av administrativa definitioner av behandlingsavbrott, ger resultaten från denna omfattande, nationellt representativa Medicare-population värdefulla insikter i verkliga behandlingspraxis bland äldre vuxna. I en demografisk grupp som ofta präglas av ökad klinisk komplexitet och komorbida tillstånd, belyser dessa resultat den hållbara kontinuiteten i vården kopplad till IL-23-hämning i rutinmässiga kliniska miljöer.
Källor
- Armstrong A, Behl A, Huynh L, et al. Real World Continuity of Care for Medicare Patients with Plaque Psoriasis Treated with Tildrakizumab and Other Treatment Classes. Poster presented at: 2026 Winter Clinical Miami Dermatology Conference; February 27-March 1, 2026; Aventura, FL.
- Iskandar IYK, Parisi R, Griffiths CEM, Ashcroft DM; Global Psoriasis Atlas. Systematic review examining changes over time and variation in the incidence and prevalence of psoriasis by age and gender. Br J Dermatol. doi:10.1111/bjd.19169.